Den riktiga Ellen

Då och då halkar jag in på Sara Rönnes blogg Träningsglädje. Det är en jättefin blogg om flera saker jag är intresserad av: träning, bra mat och att leva i balans och så där. Det är jättefina bilder och Sara är dessutom baserad i Åre, ett av mina bästa ställen på jorden. Och det är just därför det tar ca en minut från att jag gått in på bloggen tills jag bara går sönder av saknad. Det är oftast tack vare en bild på en gråmulen höstdag när molnen tynger sig ända ner till sjön, eller en blöt skogsstig där omgivningarna exploderat i höstens färger, eller ett bergsnamn jag känner igen och vet precis vart det ligger och hur det ser ut.

Jag inte känner mig inte som den riktiga Ellen när jag är någon annan stans än i Jämtland. Jag vill hänga i butikerna runt torget, vara ute på fjället varje helg, gå minst en promenad på grusväg varje dag, gå på höstmarknaden och träffa vänner på Café Torget. Spontanknacka på hos någon jag känner för att dricka kaffe, eller på tre röda byta om för att hänga med någon ut på eftermiddagsäventyr. För att inte tala om vintern då jag skulle åka skidor fyra dagar i veckan. Som på folkhögskolan. Jag kan jobba med vad som helst bara jag får vara där.

Mitt förnuft säger så klart att jag har ett val och att jag (åtminstone just nu) har valt Göteborg, som jag ju förövrigt också älskar. Flytta eller sluta gnäll. Men det jobbiga med att bli vuxen är att inte ens hjärtat är tvärsäkert på sin sak. När jag var arton och flyttade till Jämtland första gången tänkte jag direkt att här ska jag bo för alltid. Fnyste lite åt någon som påpekade att det var jobbigt att ha sin familj så långt bort. Det gör jag inte längre. Det är med min familj som jag har som roligast. Och även om jag skulle ha lätt att få ett kvalificerat jobb så skulle Ingemar ha det svårare och jag vill inte bo utan Ingemar igen. Och jag älskar ju fjällen men jag älskar också segling. Nu kommer allt tillbaks. Så här tänker jag flera gånger om året, och landar alltid i att trösta mig med somrarna i Göteborg.

Det jag saknar mest är egentligen mig själv som när jag bor i Åre. Flera av de aktiviteterna jag radat upp går ju att göra i Göteborg med. Gå en promenad varje dag, skaffa ett stammiskafé där man kan hänga jämt, åka på utflykt varje helg och vara spontan. Allt det går att göra i Göteborg, och det jag saknar allraallra mest är väl egentligen bara att vara ute. Och det kan man verkligen vara i Göteborg. Så ett litet steg närmare drömlivet kanske egentligen bara är att gå ut.

Okej, det får bli mitt löfte till mig själv, att vara ute mer. Men än så länge är jag för svag för Jämtland för att läsa Saras blogg. När jag hittat den riktiga Ellen igen, då kan börja läsa.