Om mens

Okej, det är den tiden av månaden igen.

Egentligen så tycker jag inte att det är så himla jobbigt med mens, alltså själva blödandet. Det är lite mer meckigt och omständigt, men det finns ju väldigt bra lösningar nu för tiden. Det tråkiga är att man "ska" tycka att det är äckligt med mens. En yngre kusin till mig ~15 fyllde i någon lista av typen "20 saker om mig" på instagram för något år sedan. Två av punkterna hette *Jag älskar p-piller *för jag hatar mens. Blir så ledsen för att någon ogillar något hos sig själv så mycket. Eller, egentligen kanske inte ogillar så mycket, men har lärt sig att man ska ogilla mens så mycket. Det är ju bara blod, och ett bevis på att man är frisk. (Nu vet jag ju i och för sig inte om kusinen kanske råkar ha jätteond eller PMS-ig mens, men ni förstår nog vad jag menar ändå.)

Det som däremot är jobbigt är till exempelvis att en blir kass i magen. Det är jättevanligt. En kompis kollade upp det på internet för hon visste ingen annan som kände sig risig i kistan under mensen. När hon skulle berätta det för gänget så kände alla igen sig. Och när jag berättar vidare för andra gäng så håller alla med igen. Alla blir kassa i magen, men ingen vet om hur vanligt det är. Tragiskt ändå.

Det jag tycker är absolut jobbigast med mensen är värken. Så jäkla ont. Och jag tror ändå inte att jag hör till dem som har ondast. Men jag kan absolut inte jobba eller vara i skolan utan ipren under två dagar i månaden. Alltså fattar ni: jag har så ont att jag inte kan göra annat än ynka mig framför tv-serier när jag har mens, men jag har det inte värst. Det är sjukt. Och faktiskt lite orättvist.

En ytterligare grej med menscykeln är hur känslomässigt påverkad man faktiskt blir. Det är knäppt. Någon dag i månaden, kanske inte exakt varje månad, så kan jag inte koncentrera mig på någonting. Jag är fnittrig och pratig och vill bara kolla på snygga killar. Va? Vad är det ens? Tillståndet infinner sig självklart några dagar innan ägglossning. Vissa veckor är jag istället sjukt osugen, några dagar bara jätteledsen och har sämst självförtroende. Och sånt här kan ta så himla lång tid att lista ut. Man mår och känner sig sämst en dag bara. Hur ska man kunna lista ut att det har med PMS att göra om man inte har någon aning om att det ens kan hänga ihop? Själv lärde jag mig det i somras av Annika Norlins sommarprat och en månad efter det såg jag glödlampor ovanför mitt huvud en ovanligt deppig dag. Jag är 24 år gammal. Varför fick jag inte reda på det här för tio år sedan? Det hade varit mer rimligt.

Och till råga på mensvärk, PMS och att det känns som att en ska skita ut alla inälvor från bäckenet till lungorna två dagar i månaden: så vänds all den här skiten mot en. Ens känslor och åsikter trivialiseras och bortförklaras med att man har mens. Noll förståelse för hur en kan må, varken fysiskt eller psykiskt.

Så trots att kulturen har vaknat det senaste året (Tack Liv Strömqvist, Clara Henry och Annika Norlin bland annat) och börjat prata om mens så måste vi fortsätta tjata och tjata och tjata om mens tills alla tjejer vet om att man bli kass i magen när man har mens och hur PMS kan yttra sig, tills alla fattar hur jävelont en del har under sin vecka och tills Har-du-mens-eller?-"skämtet" är dött och begravet.

Ja, det var bara mina tankar det.