En utav de bästa sakerna med att jobba på fjället är att det är mat på bestämda tider, fyra gånger om dagen. Frukost, fika, lunch och middag. Samma tid varje dag. Detta gör det så himla lätt att planera resten. Jag vet att halv fyra är det dags för ett mellanmål och vid halv nio passar det bra med en smörgås eller fil innan jag ska lägga mig.
Dom som känner mig bra vet att jag är sjukt känslig för tom mage. Alltså jag blir helt handlingsförlamad eller skitsur, tycker att alla är dryga och mest av allt besviken på att jag lät mig bli så här tom på blodsocker igen. Det nästa värsta är när någon kommenterar: Är du hungrig eller? Det är som ett hån! För varje gång det händer är det ett misslyckande för mig.
I staden är det inte lika lätt som på fjället. Att planera när var, och vad jag ska äta är ett jäkla meck. Och även om jag planerar så gott jag kan så händer det något oförutsett varje vecka, något som gör att jag kommer hem två timmar senare än jag tänkt eller att jag har två timmar kvar i skolan och är världens hungrigaste. Då, när jag kommer hem sådär vill jag bara sätta mig ner på golvet och klappa en katt.
Idag fick Samuel rädda mig genom att marinera tofu, sen gick det bra och det blev jättegod mat. Nu är jag på jättebra humör. Förutom att jag inte är så sugen på att plugga.
Jag blir i alla fall bättre på detta, jag försöker att alltid ha ett mellanmål med mig och planera så noga jag kan. Men när jag oroar mig för att jag inte vet när vi ska äta nästa gång så är det verkligen befogat.
Det var det. Vill ni läsa om någon som har det värre än mig så kan ni läsa ungefär överallt på hela internetet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar